yvonneoscarsson

Klev upp halv sju för att åka till Gävle på möte med gruppen i landstinget. Bra och konstruktivt. Trevlig lunch på ny restaurang mitt emot landstingshuset. Hem med tåget och var jätte trött men kunde inte somna. Tankarna for runt hela tiden och ron kunde inte infinna sig så jag fick nöja mig med att blunda och försöka hålla ledsenheten borta. Kände tårarna bränna bakom ögonlocken och fast jag försökte att inte tänka så bara vällde sorg och ledsenhet fram. Fick svälja och svälja och bara önskade att resan hem skulle gå fort. Hem och bar in ved och kollade mailen. Sven-Erik var extra snabb den här gången med att svara och åter igen har han godkänt mina svar. Nu har han skickat kursbrev 3 så det är bara att ta tag!
Till förvaltningshuset och möte om den politiska organisationen. Ingalill Fahlström höll i mötet och gjorde det med bravur.
Hem straxt efter nio, tände i kakelugnen, svarade på en del mail och skrev sen en stund i dagboken, ledsen, ledsen, ledsen!

Jaha, så var då den första dagen på Bandyduellen avklarad. Invigningen flöt på fint, Mattias Olofsson sjöng så fint att tårarna kom, Marit pratade också fint, Charlys Bad, mean , yellow and green är så bra att den borde ligga på någon topplista och så då det allra bästa: In med ungarna på isen!!
Det är det bästa jag vet, fulla isen med små bandyknattar iklädda bandytröjor i gult och grönt. En del är så små att dom med nöd och näppe kan stå på skridskor, men viljan är desto större och på något vis tar dom sig fram. Dom är som humlorna, dom flyger fast dom egentligen inte kan! Några av kvällens ungar kommer att bli lysande bandystjärnor när dom blir stora, andra kommer att bli lysande på något annat. Låt oss bara hoppas att alla har tillräckligt kloka föräldrar, duktiga lärare och många kärleksfulla människor runt omkring sig. Då är chanserna mycket stora att alla kan bli tillitsfulla, trygga och glada människor som utforskar världen med kritiska och modiga ögon och som har styrkan att protestera när världen är kall och ogästvänlig. Jag tror faktiskt att "ungarna på isen" kan ha en avgörande roll i hur livet gestaltar sig för vissa av ungarna. Att få vara delaktig i något stort, i något mycket stort, som en invigning på en bandyarena en mörk höstkväll kan vara, när mamma, pappa, mormor och morfar, farmor och farfar, moster och faster, grannar och syskon står på läktaren och tittar, det kan faktiskt ha betydelse för hur livet ter sig, jag tror faktiskt att det kan vara så. Jag har ett minne från Höstfesten när jag var sex år. Pappa och jag stod på mejeritaket och såg på fyrverkeri, det var mörkt och stjärnklart och jag stod  där på mejeritaket och höll pappa i handen och kände mig som den viktigaste och mest älskade ungen i hela universum. Ibland, när min värld känns hård och tung och jag försöker hitta något som lyfter och bär, då kan jag minnas när jag stod där på mejeritaket med pappas starka, trygga hand runt min och då kommer känlan tillbaka, den att jag är värdefull, att jag är viktig. Och eftersom det är så för mig kan jag också tro att det spelar roll om ungarna får vara på isen eller inte. Det kan vara ett minne för livet och tänk att just jag ficka vara med om det i dag!

Har alldeles för mycket att göra trots att farbror doktorn säger att jag ska ta det lugnt. Tror inte att jag är en sån som kan, eller kanske inte heller ska ta det lugnt. Skriver på det som ev ska bli en bok, mycket smärtsamt och jobbigt! Förbereder mig för att åka upp till IP och se till att det flyter på till i kväll, känner mig orolig om det kommer folk eller inte, bara att hålla tummarna.
Läser handlingar till två fullmäktigesammaträden, landsting och kommun och därtill budgethandlingar till nästa kommunstyrelse. Dom som inte har erfarenhet av politska uppdrag har nog ganske liten aning om hur mycket förberedelser och läsning det är inför varje möte. Många tror tydligen att det inte krävs något alls i tidsförberedelser och att alla politiker dessutom tjänar hiskeligt med pengar. Tänk så fel dom har!
Hoppas att det blir skapligt väder på söndag så det går att köra häst på banan, Hasse och jag ska i så fall köra tillsammans så det blir lite sprutt på hästarna!
Eftersom jag är förkyld har jag inte kunnat träna på ett tag och det börjar kännas, längtar efter löpbandet och trampmaskinen.
Har nyss kommit hem efter att ha hälsat på min mamma tillsammans med Emma och Nikki. Skus, sa mamma, skus! Och vi fattade ingenting så klart. Hon hittar ofta på egna ord och ibland blir det så dråpligt att det bara är att skratta åt eländet. Passade på att syta Nikki, hon sov och snusade och är världens mest underbara!
Ska försöka hinna titta lite på platsbanken och se om det kan finnas nåt jobb i dag som är menat alldeles speciellt till mig? Visst måste det vara så att någonstans där ute i finns ett jobb som ingen skulle passa bättre för än jag? Om sinnet är öppet och jag är modig nog kommer det snart att lösa sig. Världen är ändå en god värld, fast en del människor är riktigt dumma, jag vet i alla fall en!